Sånt som gick fel
Förkylningsviruset vann stort och nu dras jag med en mild version av bihåleont. Jag har haft riktig inflammation i bihålorna när jag gick på gymnasiet och i huvudvärksväg är det det värsta jag varit med om. I omkring en vecka hade jag konstant huvudvärk, sådan där huvudvärk då det känns som att det sitter någon inuti huvudet och bankar, bankar, bankar.
Idag är det ingen sådan huvudvärk, men det är fortfarande huvudvärk som känns och det gör ont i ansiktet bara jag harklar mig. Det är hemskt att behöva missa roligt jobb som dessutom tyvärr bara pågår under en begränsad tid på grund av en förkylning. Men jag är ledig imorgon och imorgon ska jag fortsätta tvinga bihålorna att bli tomma.
Jag jobbade natt i lördags, något jag ju borde låtit bli förstås, men det fanns ingen annan som kunde och just då var det fortfarande bara vanlig snuvförkylning på gång. Jag har alltid jobbat fredagar tidigare, och det är ju aldrig särskilt pepp att jobba natt, men sånt får man stå ut med. Däremot tror jag att jag helst vill slippa lördagar igen. Det måste vara därför precis allt gick fel.
För det första somnade jag innan jag skulle iväg och vaknade trött, grinig och med lite magont. För det andra hittade jag inte en enda ledig parkering nära jobbet där det annars alltid är bara två eller tre bilar parkerade. För det tredje fick jag parkera i läskigt mörker och mitt hjärta rusade många gånger under vägen till och från jobbet. För det fjärde tog bröden slut och folk blev förståeligt nog förbannade. För det femte blev jag lite stressad i tumultet och skar mig själv först på en fingertopp och minuten efter på nästa fingertopp. För det sjätte hade det blivit skrapmåste på bilen när jag skulle åka hem och jag fick sitta i bilen en fem minuter innan jag kunde se något trots att jag gick ut och skrapade flera gånger.
Där tog det slut på jobbigheter den natten. Nästa dag, det villl säga igår, kände jag mig trött och hade ont i magen och på eftermiddagen gav sig bihålorna till känna. Förutom det var det en fin dag igår. Mamma, Lise, farmor och mormor hade gjort mat och gjorde en utflykt till Växjö och Gamla Räppevägen över dagen. Det gjorde allting lite bättre med lagad mat jag och Joakim inte själva behövde laga. Och med sällskapet förstås.
Idag är det ingen sådan huvudvärk, men det är fortfarande huvudvärk som känns och det gör ont i ansiktet bara jag harklar mig. Det är hemskt att behöva missa roligt jobb som dessutom tyvärr bara pågår under en begränsad tid på grund av en förkylning. Men jag är ledig imorgon och imorgon ska jag fortsätta tvinga bihålorna att bli tomma.
Jag jobbade natt i lördags, något jag ju borde låtit bli förstås, men det fanns ingen annan som kunde och just då var det fortfarande bara vanlig snuvförkylning på gång. Jag har alltid jobbat fredagar tidigare, och det är ju aldrig särskilt pepp att jobba natt, men sånt får man stå ut med. Däremot tror jag att jag helst vill slippa lördagar igen. Det måste vara därför precis allt gick fel.
För det första somnade jag innan jag skulle iväg och vaknade trött, grinig och med lite magont. För det andra hittade jag inte en enda ledig parkering nära jobbet där det annars alltid är bara två eller tre bilar parkerade. För det tredje fick jag parkera i läskigt mörker och mitt hjärta rusade många gånger under vägen till och från jobbet. För det fjärde tog bröden slut och folk blev förståeligt nog förbannade. För det femte blev jag lite stressad i tumultet och skar mig själv först på en fingertopp och minuten efter på nästa fingertopp. För det sjätte hade det blivit skrapmåste på bilen när jag skulle åka hem och jag fick sitta i bilen en fem minuter innan jag kunde se något trots att jag gick ut och skrapade flera gånger.
Där tog det slut på jobbigheter den natten. Nästa dag, det villl säga igår, kände jag mig trött och hade ont i magen och på eftermiddagen gav sig bihålorna till känna. Förutom det var det en fin dag igår. Mamma, Lise, farmor och mormor hade gjort mat och gjorde en utflykt till Växjö och Gamla Räppevägen över dagen. Det gjorde allting lite bättre med lagad mat jag och Joakim inte själva behövde laga. Och med sällskapet förstås.
Kommentarer
Trackback
