Fakingupstoriesisalright

I år firar vi jul hemma. Alltså hemma på Murarevägen 1. Vanligtvis samlas vi alla hos våra kusiner. Men, det har varit mycket för många i år, för mycket kanske, och alla vill mest ta det lugnt och vara på hemmaplan och med de man känner bäst. Jag är faktiskt glad över det här (inga missförstånd tack, jag älskar att fira med många och jag älskar att träffa och spela spel med mina kusiner på julafton) men det drar faktiskt ner lite på stressen. Stressen att behöva vara klar vid en viss tid för att komma i tid (något vi som familj inte är bra på), stressen att planera vem som gör vad, stressen över att man kanske egentligen är för trött och helst vill sitta ner tyst och bara betrakta allt en stund. Ja ni vet, allt det där man kan känna när något stort händer.

Lösningen på att ändå få träffa kusiner och mormor är en julfika på förmiddagen. Enkelt och fint.

Fast helt och hållet bara familjen Stjärnkvist blir vi inte. En pojkvän och en vän (båda två Ellens) vill fira med oss.

Det var spännande öppning i söndags! Som det alltid är med julklappsöppningar förstås. Jag fick en prenumeration på Sonic och massa gamla ochn slitna och mycket snygga burkar. Det är jag glad för. Jag älskar nämligen gamla slitna burkar.

Efteråt åt vi julgranschokladbollar och sega polkagrisstänger som fått pryda granen. Nu är de nästan slut allihopa, trots att det bara var två dagar sedan vi hängde upp dem. Jag står för mycket ätande av stängerna.

Igår hade vi julafton här, jag och Joakim. Mini-julbord med all mat som tänkas kan och döbakt julvört. Idag sitter vi båda och nyser och snorar och har oss, men inget piggar upp som att öppna julklappar.

Jag blir glad av Stockholm och Centrum just nu. Det är låtar som finns att hitta på Jonathan Johanssons nya skiva. Klagomuren. Jag har nämnt tidigare att jag skulle köpa den. Alla låtar på skivan finns nu på min ett år gamla mp3 och de spelas om och om igen. Det är som att lyftas lite när jag hör dem. Jag kan tänka mig att min gång blir hemskt töntig, lite sådär skuttande. Det är en sådan sak som känns bra för den som lyssnar, men som ser outhärdligt pinsamt ut för alla andra. Som att man är på ett sådant där tyst disko där alla lyssnar på musik i hörlurar. Fast på just det här diskot är bara jag bjuden.

Egentligen ger han inte särskilt glada ord eller särskilt glada toner. Men det är ändå något. Något som lyfter. Det är det enda ord jag kommer på. Det är just för det där lyftande och rymliga i musiken som jag gillar honom.

För tillfället fixar jag ner Mammas nya kille och diverse sommarprat som jag tänkte ha när jag ska ut och gå. Jag ljög visst lite igår för er. Jag har två saker till att fixa vad gäller julklappar. Måste in till stan för det. Samtidigt tänkte jag göra mamma själaglad och fixa det tejp från Clas Ohlson som  hon så gärna vill ha. Spetstejp heter det.

I n t e r e s t i n g.

Vi handlade mellan 11:45 och 16:30. Ungefär. Jag har nu handlat alla julkappar som tänkas kan och det enda jag har kvar är kakor och sånt som jag vill baka till folk.

För tillfället är jag ganska trött. Men det är värre med Joakim. Han är inte bra än. Han var aningen pigg en en timme eller så precis när jag kommit hem, men sedan kom febern och huvudvärken och blev värre och värre. Nu ligger han i sovrummet och förhoppningsvis sover han. När Buffyavsnittet är slut och bubbelvinet uppdrucket ska jag också lägga mig.

(Långa mejlsvar kommer imorgon!)

På grund av missförstånd och misstag kommer jag inte att läsa kursen jag skulle läst den här terminen. Jag har chansen att läsa kursen på helfart, med början i måndags, men som saker och ting är just nu finns det inte en chans att jag tänker stressa fram ett resultat som kanske blir bra, kanske rasar totalt. Efter en dag i Ljungby är jag hemma antingen lite efter tio eller vid sextiden. Då har jag åkt hemifrån antingen 06:15 eller 07:20. Väl hemma på kvällen ska jag käka, fixa mat till dagen efter och helst få lite vila. Min mage har börjat strejka så fort jag får paniktankar och jag måste se till min mages bästa. Det har jag bestämt. Jag har redan en gång stressat sönder mig över plugg och hur dålig jag var som inte klarade någonting. Jag har ändrat mig nu, jag vet ju att jag kan, men det är oerhört lätt att hamna där igen.

Istället ser jag det som är bra. Jag blir mer ledig i jul och får därmed mer tid med My (och resten av familjen och vän.) Jag har insett att jag kommer få min examen. Det kommer bara att dröja litegrann. Det är inte det att jag är dum. Jag är lite trög bara, lite långsam med att inse saker. (Det var Helena som förklarade det för mig.) Och det är så himla sant. Det har alltid tagit mig år att upptäcka saker som Helena upptäckt på en gång.

Besökarna idag är tre. De förväntas anlända mellan klockan 11:00 och 11:30. Ute är det snöfritt. Det svider i ögonen av allt det grå.

För någon minut sedan beställde jag en ny mobil. Det är min andra helt nya mobil någonsin. Den första helt nya mobilen skaffade jag när jag åkte till Spanien. Efter gymnasiet. 2004. Om jag minns rätt var det också min allra första. Däremellan har jag haft begagnade: pappas, Helenas, Olles. Men nu alltså, brand new. Och jag bryr mig inte om eventuella dåliga saker med den här mobilen så här i efterhand av köp. Bara så alla vet det nu. Jag kommer att älska denna mobil på samma sätt som jag älskade den förra. Sms:ar den, ringer den och tar fotografier som den ska är det bra så.

Apropå nytt. Nu har Joakim äntligen bytt plats till bredvid mig här i soffan. Han är verkligen utslagen av febern. Sjukt sjukt sjukt varm i ansiktet. Jag ska avsluta det här nu och bry mig om honom istället.

Igår när jag kom hem från jobbet låg Joakim i soffan och hade feber och huvudvärk. Varm så jag brände mig på honom var han. Är fortfarande. Han har nu försökt ta sig ut till mig, alltså soffan, i ungefär en halvtimme. Jag går in och väcker honom ur feberdimmorna då och då och varje gång säger han "jag kommer, jag kommer."

Ute regnar vintern bort. Jag funderar på om jag ska baka lussekatter, igen, och nonstopkakor med jordnötter och chokladbitar. Men första ska jag promenera lite i mörkret. Det blåser så lockande där ute.

Vad är det för fult djur som gömmer sig? Jag vet faktiskt inte. (Made by yours truly)


I Joakims värld är det mycket snö.

Imorse startade inte bilen. Joakim fick komma hem och starta den. Jag velade mellan att springa till buss eller kanske få det väldigt jobbigt om bilen stannade. Joakim bestämde att jag vågade köra. Jag började min väg mot Ljungby.

En bit in på vägen visar det sig att en del av vägen är avstängd. Jag ska följa pilarna står det. Jag börjar följa pilarna och istället för 45 minuter till Ljungby tar det 1 ½ h. Förmodligen mer. Jag minns inte säkert när jag började köra från Växjö. På den inte alls lika skottade vägen möter jag lastbil efter lastbil och det känns som att jag ska flyga av vägen varje gång. Efter ett bra tag ser jag en älg skutta över vägen, mitt framför en lastbil. Lastbilen måste väja över lite på min bana, mitt hjärta stannar lite, men den hinner tillbaka. Dessutom snöade det hela vägen. Mycket.

Jag vet inte om jag varje dag vill oroa mig för att jag ska hamna i snöoväder och inte kunna se vägen framför mig och bli tvungen att stå mitt i ingenstans och det är mörkt och självklart har jag ingen mobil. Min har verkligen lagt av nu. Reagerar inte över huvud taget.

Idag åker jag bil till jobbet (gode gud låt mig komma fram och inte halka av vägen) och buss på jobbet. Bussen slipper jag köra. Bussen får jag inte köra. Förhoppningsvis går allt lika bra som när jag går runt på jobbet och hjälper folk.

Innan dess: Buffy!

Idag är magen snällare, mycket snällare. Men jag äter försiktigt. Soppa och små knäckebitar. Det brukar sluta lyckligt så. Annars har jag halkat runt på vägarna, magen är tacksam för all motion, handlat julklappar och ny vinterjacka. Blå, tjock och från Monki. I love Monki. Inte jättebillig, men förhoppningsvis värd det.

Nu är tiden inne för utbakning av vörtbröd. Kul att baka med julmust istället för vatten. Sen tänker jag baka gummor och gubbar till Joakims mulliga och egenhändigt gjorda pepparkakshus.

Mormor dukade med jul i tankarna när jag besökte besökarna förra veckan. Min moster Carin och hennes man Dick var en vecka i Olofström. Nu är de tillbaka i Holland. Det är för långt bort!

Hur som helst var det underbart roligt att träffas igen. Vi hann fika två gånger, handla på Ekohallen och leta efter mossa och olika sorters ris på Halenslingan.

Minns ni att jag för ett tag sedan skrev om att hitta blommor i slutet av november? Hur som helst. Se nu själva. Nu dör de kanske med snön. Men det är väl inte mer än rätt när de på det här fräcka viset inkräktar en årstid de inte hör hemma i.

Här låg jag imorse och försökte tänka bort magontet genom att ligga och och titta på och kommentera Buffy för mig själv. Jag kommenterade särskilt ett avsnitt.

Scenario: helt plötsligt börjar det snöa och efter en fem minuter är det så mycket snö att träden bågnar och man blir blöt långt upp på vaderna. Ha, sa jag för mig själv. Det där kan ju inte hända. Så snabbt går det inte. Några minuter senare tittar jag ut (på verkligheten) och ser en vit värld och snö snö snö som faller. När jag steg upp idag såg det inte ut så. Det måste alltså ha gått till ungefär som i det avsnitt jag låg och hånade.

Då gör vi ett nytt försök med pepparkaksdeg. Förra degen blev stenhård och enbart smulig när den stått framme en dag. Nu kör vi på inte lika mycket mjöl.

Idag är också dagen då vi skriver julkort samt dagen då jag sätter fram de jultomtar och änglar jag vill ha framme. Joakim får välja sina själv.

Joakim har dock precis duschat i en halvtimme och vägrar påbörja något förrrän han, qoute, torkat en öl. Gud vad han skrattade åt sin formulering.

Jag påbörjar mitt så får han klaga sen när jag inte hjälper honom med vad som ska stå på korten. För av någon anledning blir Joakim väldigt osäker när det gäller att skriva på vykort.

Att hitta vårblommor som knoppar och dels är blommor samt att stå i solen i skogen med mormor, stilla i 15 minuter, utan att frysa och tycka att solen värmer: det är lika med väldigt mycket vår. Och det är lika härligt som när våren ska vara.

Men jag vill mer än gärna kasta snöbollar åt Elvis och se det galna uttryck bara hundar kan få av saker man kastar. Det är otroligt underhållande att se hur bollen jag kastar helt plötsligt försvinner och han tittar sig omkring och letar och inte förstår att resterna av bollen ligger i munnen på honom.

Denna månad fick jag en lön att räkna med. Förutom räkningar, lån och julklappar kan jag tillåta mig själv att köpa något jag verkligen vill ha. Monki är min bästa klädaffär och därifrån vill jag alltid ha något. För ett tag sedan fick jag ett erbjudande om rabatt om jag köper på nätet och det kan jag absolut inte motstå. Jag har nu tittat igenom hela sortimentet. Återstår alltså att se vad jag köper. Helst något som min släkt kommer tycka är underligt och något som jag tycker är aningen fult. Det brukar bli rätt så.