Låt oss prata om tandläkarbesök
Finally. Det är över med utdragandet och krävandet av runt tusenlappen (oftast mer).
Idag var jag faktiskt nervös. Sådär hjärtatbankarväldigtväldigtsnabbt-nervös blev jag direkt när jag steg av bussen i stan. Det blev värre och värre ju närmare tandläkaren jag kom, självfallet. En sekund efter att jag satt mig på stolen i väntrummet kommer någon och ropar "HANNA!". Fem minuter för tidigt dessutom. Jag hade tänkt lugna ner mig själv den tiden. BANK BANK BANK sa det högt som satan när jag gick i korridoren och när jag satte mig i tandläkarstolen kändes det som att jag skulle vara tvungen att avbryta det hela eftersom tandläkaren ju inte skulle kunna koncentrera sig och göra ett bra jobb när mitt hjärta bankade så hela jag skakade.
Men, och här händer något jag tycker är konstigt, bara någon minut efter att jag satt mig i tandläkarstolen och min tandläkare sitter och förbereder min bedövning så blir jag alldeles lugn (detta händer varje gång) Allt rinner av mig. Jag tror det beror på att vi alltid småpratar lite med varandra innan, jag och min tandläkare. Idag till exempel, då pratade vi om att jag jobbar på Subway.
Tandläkaren:- Jaha, ja. Så du jobbar på Subway.
Jag:- Haha, ja, jag gör ju det.
Tandläkaren:- Ja... Jag var ju där för några veckor sedan och köpte en macka. Och så stod DU där i kassan.
Jag:- Ja, det gjorde jag. Jag blev lite förvånad över att se dig. Faktiskt.
Tandläkaren:- Ja... Nähä, men om vi skulle ta och bedöva dig då!
Ja, och plus att jag VET att han är asbra. Samma sak händer varje gång. Jag är ju inte alltid så här nervös, men alltid litegranna. Sådär man kan bli när någon ska bedöma mina tänder och gräva runt i munnen.
