Sånt som lugnar
Ikväll har Olle och jag tittat på videofilmer igen. Det är nog mest vad vi gör när jag är hemma och hälsar på. Det är hemmavideofilmer vi nyss funnit där bland annat Lise, Ellen och Olle medverkar och är de sötaste och mest gosiga ungar som finns. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas sötare ungar än dessa tre.
Jag kan också sitta i timmar och åter timmar framför nioåriga Hanna och sjuåriga My som åker runt i neonrosa rullskridskor och gröna hjälmar, som med stor möda klipper gräsmattan tillsammans och försöker undvika Lise som hoppar och slänger sig farligt nära, som lockar hår med papiljotter gjorda av foliepapper, som tar en Lise och en Ellen på var sida av höften och vill hjälpa till. Mitt nioåriga jag kan man skratta åt en hel del. Ticsen jag hade då var inte att leka med. Av någon anledning var det aldrig något jag skämdes för. När jag ser det nu undrar jag varför. Ticsen gick från huvudskakningar, blinkningar och vidare ut i kroppen med ryck i olika lemmar.
Nåväl. I ett försök att göra den där tiden mer verklig satte jag mig för en stund sedan med bebis- och barnkläder som sparats för framtida behov och oooaade och aaaade. Jag blev himla glad när jag hittade en svart mössa med storblommigt mönster. Detta är en mössa som jag verkligen älskar över alla andra mössor. Det är en mössa jag tror att alla ungar i familjen haft någon gång. Helt och håller underbar. Det bästa med den är att den inte är ny, utan just välanvänd av folk som lugnar mig när jag tänker på dem. Just därför får mössan följa med mig till Småland.
Vad gäller bebiskläder över huvud taget: oh my, finns det så små människor? Jag skulle vilja påstå att det är dockkläder som ligger i de där bruna papplådorna i förrådet. Man tycker kanske att jag borde minnas Olle som bebis i alla fall, men mitt nioåriga jag valde istället att komma ihåg de där rullskridskorna till exempel.
Inget får magontet att släppa som hemmavideofilmer hemma. Jag älskar att längta tillbaka till hur det var.
Jag kan också sitta i timmar och åter timmar framför nioåriga Hanna och sjuåriga My som åker runt i neonrosa rullskridskor och gröna hjälmar, som med stor möda klipper gräsmattan tillsammans och försöker undvika Lise som hoppar och slänger sig farligt nära, som lockar hår med papiljotter gjorda av foliepapper, som tar en Lise och en Ellen på var sida av höften och vill hjälpa till. Mitt nioåriga jag kan man skratta åt en hel del. Ticsen jag hade då var inte att leka med. Av någon anledning var det aldrig något jag skämdes för. När jag ser det nu undrar jag varför. Ticsen gick från huvudskakningar, blinkningar och vidare ut i kroppen med ryck i olika lemmar.
Nåväl. I ett försök att göra den där tiden mer verklig satte jag mig för en stund sedan med bebis- och barnkläder som sparats för framtida behov och oooaade och aaaade. Jag blev himla glad när jag hittade en svart mössa med storblommigt mönster. Detta är en mössa som jag verkligen älskar över alla andra mössor. Det är en mössa jag tror att alla ungar i familjen haft någon gång. Helt och håller underbar. Det bästa med den är att den inte är ny, utan just välanvänd av folk som lugnar mig när jag tänker på dem. Just därför får mössan följa med mig till Småland.
Vad gäller bebiskläder över huvud taget: oh my, finns det så små människor? Jag skulle vilja påstå att det är dockkläder som ligger i de där bruna papplådorna i förrådet. Man tycker kanske att jag borde minnas Olle som bebis i alla fall, men mitt nioåriga jag valde istället att komma ihåg de där rullskridskorna till exempel.
Inget får magontet att släppa som hemmavideofilmer hemma. Jag älskar att längta tillbaka till hur det var.
Kommentarer
Trackback
