Fakingupstoriesisalright

Vi har ju en katt som har husarrest. Om ni minns? Gissa om han blir galen av detta. Och deprimerad. Tristan, som han är döpt till, har tidigare varit "innekatt." My hade honom och hans bror, Cornelis, i en liten etta för några år sedan. Det var rena galenskaperna som pågick där inne när de blev äldre. De sprang runt runt, försökte tränga sig ut ur fönster när de var öppna och blev sjukt besatta av att vara där My befann sig. Hon kunde inte stänga ute dem när hon duschade för då skrek de. Katterna satt och glodde på duschdraperiet och kikade in då och då.

Hur som haver. Katterna har alltså genomgått en hel del och det verkar som att de blivit lite sjuka. I själen alltså. Åtminstone då Tristan. I helgen råkade jag släppa ut honom två gånger. Andra gången sprang jag efter honom, satte mig på marken och lockade, tålmodigt. Han kom fram och jag tog upp honom i famnen. Jag började gå mot dörren och katten får ett utbrott jag aldrig förr sett den få. Den vrider och vänder och klöser och skriker och biter. Jag försöker få tag i i benen för att lyckas hålla kvar katten den lilla bit det är kvar innan vi är inne men det är stört omöjligt. Efter några sekunder är jag tvungen att släppa och jag kommer in med upprivna blodiga händer och ett ganska djupt bett i högra handen. Jag riktigt kände hur tanden drogs ur min hand när katten fick som den ville och flög iväg.

Resten av kvällen dunkade dunkade dunkade det i ena handen och sved sved sved i den andra handen. Men vi har försonats. Jag är förlåtande på det viset. Jag förstår att han inte förstår. Kattjäveln.