Gårdagens hemska
När jag åkte hem från skolan igår steg det på campus på en kille som satte sig framför mig. En icke färsk lukt av alkohol spred sig ganska snabbt. Men okej, det var ju onsdag dagen innan, Sivans.
Hur som helst börjar han efter ett tag se ut att inte må särskilt bra. Efter fem minuter ställde han sig upp och plingade att han ville av nästa. Det syntes rätt tydligt att den här stackars killen var på väg att spy. Och då stannar bussen vid rödljus! Jag som är panikslagen då det gäller detta ämne fick svår hjärtklappning. Som tur väl var hände inget förrän killen hoppade av, men det var också precis.
Och på eftermiddagen när mamma ringde fick jag reda på att stackars Ellen vaknat mitt i natten och kräkts och kräkts och kräkts. Som mamma så fint uttryckte det.
Detta var ju också samma dag som jag hade sådär himla asont. Vad jag glömde skriva i förra inlägget om denna upplevelse var följande: jag satt som sagt på resecentrum och kallsvettades av smärta, nervositet och stress. Ska det göra så här ont? Och hur jag ska klara mig hem? Jag lade allt mitt fokus på att lugna ner mig, inte stressa inte stressa inte stressa. Några minuter efter att jag satt mig ner satte sig en man precis bredvid mig och började, med enorma rörelser, gunga överdelen av kroppen fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. GISSA hur svårt det var för mig att lägga fokus på att inte bli stressad över det här. Och då menar jag inte stressad över mannen ifråga, utan av denna stora rörelse som förekom. Helt omöjligt att hålla fokus på att vara lugn och glömma smärtan.
Dagen igår kan lite sammanfattas som brutal för mig.
Hur som helst börjar han efter ett tag se ut att inte må särskilt bra. Efter fem minuter ställde han sig upp och plingade att han ville av nästa. Det syntes rätt tydligt att den här stackars killen var på väg att spy. Och då stannar bussen vid rödljus! Jag som är panikslagen då det gäller detta ämne fick svår hjärtklappning. Som tur väl var hände inget förrän killen hoppade av, men det var också precis.
Och på eftermiddagen när mamma ringde fick jag reda på att stackars Ellen vaknat mitt i natten och kräkts och kräkts och kräkts. Som mamma så fint uttryckte det.
Detta var ju också samma dag som jag hade sådär himla asont. Vad jag glömde skriva i förra inlägget om denna upplevelse var följande: jag satt som sagt på resecentrum och kallsvettades av smärta, nervositet och stress. Ska det göra så här ont? Och hur jag ska klara mig hem? Jag lade allt mitt fokus på att lugna ner mig, inte stressa inte stressa inte stressa. Några minuter efter att jag satt mig ner satte sig en man precis bredvid mig och började, med enorma rörelser, gunga överdelen av kroppen fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. GISSA hur svårt det var för mig att lägga fokus på att inte bli stressad över det här. Och då menar jag inte stressad över mannen ifråga, utan av denna stora rörelse som förekom. Helt omöjligt att hålla fokus på att vara lugn och glömma smärtan.
Dagen igår kan lite sammanfattas som brutal för mig.
(Phu. Dagens handledning var förresten inte hemsk, bara givande. Jag vet fortfarande inte vilket väg jag ska gå, men jag har fler mer konkreta vägar att välja mellan som jag nu funderar över. Jag verkar ha hamnat i en bra grupp!)
Kommentarer
Trackback
