Fakingupstoriesisalright

I väntan på att My ska logga in på skype svarar jag på mejl från Ellen. Vi planerar Lises födelsedagspresent. Olle, that bastard, har inte svarat än. Så han kanske vill köpa något alldeles själv han.

Den största födelsedagen i år är väl ändå pappas 60 år. En present låg på matbordet idag när jag kom hem. Jag är alltid ute i så himla god tid. Som när jag hittar den perfekt julklappen en svettig dag i augusti. Det händer alltid att minst en av alla dessa julklappar som ges bort är köpt under sommaren.

 

Fast... gud vad ointressant det här utvecklades nu. Förlåt.

Ska återgå till att stirra på skype istället.

Jag klippte mig igår och insåg efteråt att min frisyr verkligen förfallit sen förra gången. För att förhindra att detta händer ännu en gång bokade jag en tid redan nu, till början av april. När jag skrev in det i kalendern slog det mig att då har jag faktiskt börjat skriva på min uppsats. Jag har åtminstone valt ämne och börjat. Det känns omöjligt och stort såhär en månad och lite till innan.

Mitt batteri är kass. Jag laddade hela natten och batteriet stod ändå på rött imorse. Det laddas alltså inte alls. Som tur är har Joaim två mobiler och lånar (ger?) snällt ut en till mig. Varför gick alla dyra saker jag äger sönder med bara några veckors mellanrum? Det är tur att jag inte tycker om att äga dyrare saker än en dator.

 

EDIT: Det var visst bara jag som inte satt in laddaren riktigt. På kvällen ville den ladda sig hur bra som helst. Skönt skönt.

En röd tråd i mina inlägg nu är den negativa tråden. Jag vet, jag är oerhört medveten om detta. Problemet är att jag inte vill skriva något positivt om mig själv och det jag gör nu. På grund av att det inte är särskilt bra saker jag gör. Skolmässigt, täker jag på nu. I övrigt är jag väl en bra människa, som hör av sig till mormor och tycker om att prata med henne och sånt där.

 

Men jag kanske borde försöka skriva om något annat än skolan då. Vi får se. Det har tagit över mitt liv så mycket nu, studerandet. Men alltså usch vad jag inte passar in i den här miljön av  intelligenta, forskarglada och pratglada människor. Jag känner mig så fruktansvärt dum, rent ut sagt.

Det här med att söka arbete har ju blivit en väsentlig del i mitt liv nu. Jag har hittat ett i Tingsryd som jag ämnar söka.

Men alltså. Problemen med mina brev är att hur jag än försöker skriva och skriva om och tänka om och ta bort och lägga till, så slutar det med att breven blir ganska lama och trista. Enligt min mening. Men kanske är jag för inblandad för att säga något.

Nåväl, nu skickar jag iväg det här!

En vedklamps död.

 

 

Historia bakom: den här blev till i jakten på eld till korvkokning en vinterdag i februari 2013.

Copyright, Joakim Svensson

 

Amen nu är ni väl ändå nyfikna på hur min nya dator ser ut?

Nu handlar inte detta inlägg om det faktum att vi i lördags åkte till landet och gjorde upp egen eld för att koka bullens korv, utan om det faktum att min uppgift nu är inskickad och om det faktum att på torsdag är det seminarium och om det faktum att jag tror att jag missuppfattat den här uppgiften och kanske blir grillad.

Just nu sitter jag och försöker ta mod till mig att öppna och läsa de andra i klassens förskningsöversikter. Men vet ni, om jag öppnar och inser att de 9 ½ sidor jag skrivit lika gärna kunde ligga på botten av sjön, då börjar jag nog gråta. Och hur ska jag våga ta mig till seminariet då? Va?!

Usch ja, vilken grej det blev av det här.

 

För övrigt så satt jag och kämpade med det sista mellan 10:30 och 21:30 igår. Sista timmarna höll jag och Joakim på med att ordna innehållsförteckning och sidnumrering. Det krävdes många googlingar och några youtubeklipp innan det gick att få sidnumrering enbart på de sidor jag ville ha sidnumrering på. Någon annan än jag som haft problem med det någon gång räck upp en hand. Jaså, precis alla. Tänkte väl det. (För det är väl inte bara som att jag är dum som inte fattar? Det är väl rätt krångligt ändå?)

Att tyda mina egna handskrivna anteckningar har INTE varit lätt. Jag förstår inte varför jag får stopp i skallen om jag skriver texter direkt på datorn. Det är något med den där blinkande markören som är hotfullt. Så idag har jag gjort ett mastodontarbete ska ni veta! 9 sidor blev det allt som allt.

Nu ska jag dra mot stan och köpa vin och hem och dricka. Äh, eller jag menar hem och laga god mat och smaka av vinet till. Förstås.

Ni förstår att jag har haft mycket att göra på sistone!

Jag hinner läsa så mycket på väg till och hem från universitetet. Åker ju två bussar innan jag är där jag ska och det tar sin tid. Nu har jag äntligen läst första boken i Hungerspelstrilogin. Böckerna blev så himla hypade när filmen kom. Det märktes inte minst på bibblan när reservationskön rätt länge stadigt låg på, om jag minns rätt, sisådär tjugo personer.

 

Och GUD vad jag måste se filmen nu! Jag undrar just hur rå och äcklig filmen är i jämförelse med boken. Vissa delar av berättelsen mådde i alla fall jag illa av. Men sluta läsa det kunde jag inte, spännande som det var precis hela tiden.

Imorse vid kvart över åtta befann jag mig på Kvinnoklinikens avdelning på lasarettet och undrade varför kvinnan i receptionen såg så förvirrad ut. "Jag ska vara här vid halv, sa jag hjälpsamt." "Halv nio? frågade kvinnan?" "Japp!" "Nej, men oj då. Då har de nog försökt nå dig här idag, för du ska inte vara här förrän klockan ett idag."

Tur att jag inte är sån som blir förbannad särskilt lätt. Visst, det skaver lite och jag blir aningen irriterad. Mest för att det sabbar min skrivardag totalt. Jag får inget fast grepp om mig själv och skrivandet om jag hela tiden måste avbryta. Och så ska jag hinna äta innan så jag har ork till träning i eftermiddag.

Jag tror det får bli fortsatt plugg på lasarettets sjukhus efteråt istället. Skriva går ju att göra lite varstans. Ett måste är dock att jag kommer igång nu på förmiddagen. Varför tror ni jag sitter här och skriver istället för vid böckerna? Olustkänslor inför det i hela kroppen förstås! Jag har aldrig förstått var de kommer ifrån. Det är ju inte livsfarligt på något vis. Att skriva, menar jag.

En del av mig kommer att bli sådan i alla fall. Jag har börjat tycka att det inte alls är fel av mig att pracka på någon min sorts läsning om någon faktiskt frågar mig efter tips. Vilket hittills har hänt väldigt ofta på jobbet.

 

Christer Lundberg från Christer i P3 har skrivit sin första bok, Gräspojken. Rolig som fan. Allt som händer känns mycket mycket troligt under alla bokens blad, men när jag läst färdigt och började tänka efter insåg jag att det kanske inte riktigt var så troligt som jag tyckt, men att Christer Lundberg alltså verkligen lyckats med det bästa, att få mig att tro på honom.

 

Läs! Den har nämligen en sak som jag tycker mycket om: en text som är väldigt lätt att ta till sig språk- och meningsuppbyggnadsmässigt. Jag hatar att behöva stamma mig fram i texter, något jag har gjort alltför många gånger bara för att jag ska ha läst en bok.

 

Aja. Christer skriver smart och samtidigt enkelt fast utan att det blir simpelt.

Ett paket har kommit till mig! Jag blir ordentligt besviken om det är Norton som kommit. Datorn och Norton skulle nämligen komma i två olika paket. Av någon jävla anledning.

 

Så nu ger jag upp, åker hem, hämtar paket och äter tacos. En annan måste ju vila lite inför jobb även imorgon. Roligt jobb, visserligen. Men en kan ju bli trött ändå.

 

 

Vad jag tjatar om skola nu! Dessvärre är det ju mitt liv fram till början av juni. Den 2 april, eller när det nu var dags för att börja uppsats, kommer antingen bli värre eller inget alls. Läraren sa att han hoppas verkligen att vi kan rensa våra livskalendrar under den tiden. För då har en inget liv utanför sitt skrivande. Det tycker jag känns otroligt peppande att höra.

 

Hur det har gått i veckan vet jag först nästa vecka när jag börjar skriva på allvar. Jag är himla rädd att upptäcka att jag inte har rätt information och rätt fokus på den. Men som jag har läst i veckan alltså! Idag ska också ägnas åt att läsa, helst de fyra böcker jag har med mig. Så om jag inte har rätt information för skrivandet nästa vecka beror det inte på att jag latat mig, utan på att jag råkat få fel fokus. Sen är det ju ingen som bryr sig om huruvida felet till att jag inte klarar av min uppgift beror på lathet eller ej, men jag kan åtminstone glädja mig själv.

 

Nä, nu ska jag läsa om folkbibliotek hörni!