Fakingupstoriesisalright

Måndag och jag försöker få någon ordning på mina tankar. Varför ska det vara så svårt?

Det enda jag kan tänka på just nu är att jag ikväll ska göra lax och potatissallad. Vet inte varför jag tänker på det. Jag är inte ens hungrig och blir nästan alltid lite äcklad av att tänka på lax för tidigt på dan. Kanske är det för att det mesta är roligare än det jag gör nu. Fattar inte människor som orkar göra det här dagarna i ända och som dessutom handleder folk. Som mig. Som inte kan se en enda ljusglimt i att skriva uppsats. Det måste ju märkas.

 

Respekt. Till handledarna alltså.

Idag var jag ute och flanerade i två timmar. Första med sopor, sen bara med mig själv. Bland hus, i skogen, på en stig vid en å. Solen sken och jag kände verkligen inte för att gå in igen.

 

Det näst bästa är att jag nu har blåbärsris och björkris inne. Jag har siktat en forsythia, men där kan bara plockas ris tidig morgon eller sen kväll. Den råkar ligga på en tomt, men väldigt nära vägen.

HELENA! Kolla in det här!

När jag åkte hem från skolan igår steg det på campus på en kille som satte sig framför mig. En icke färsk lukt av alkohol spred sig ganska snabbt. Men okej, det var ju onsdag dagen innan, Sivans.

Hur som helst börjar han efter ett tag se ut att inte må särskilt bra. Efter fem minuter ställde han sig upp och plingade att han ville av nästa. Det syntes rätt tydligt att den här stackars killen var på väg att spy. Och då stannar bussen vid rödljus! Jag som är panikslagen då det gäller detta ämne fick svår hjärtklappning. Som tur väl var hände inget förrän killen hoppade av, men det var också precis.

Och på eftermiddagen när mamma ringde fick jag reda på att stackars Ellen vaknat mitt i natten och kräkts och kräkts och kräkts. Som mamma så fint uttryckte det.

Detta var ju också samma dag som jag hade sådär himla asont. Vad jag glömde skriva i förra inlägget om denna upplevelse var följande: jag satt som sagt på resecentrum och kallsvettades av smärta, nervositet och stress. Ska det göra så här ont? Och hur jag ska klara mig hem? Jag lade allt mitt fokus på att lugna ner mig, inte stressa inte stressa inte stressa. Några minuter efter att jag satt mig ner satte sig en man precis bredvid mig och började, med enorma rörelser, gunga överdelen av kroppen fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. GISSA hur svårt det var för mig att lägga fokus på att inte bli stressad över det här. Och då menar jag inte stressad över mannen ifråga, utan av denna stora rörelse som förekom. Helt omöjligt att hålla fokus på att vara lugn och glömma smärtan.

Dagen igår kan lite sammanfattas som brutal för mig.

 

(Phu. Dagens handledning var förresten inte hemsk, bara givande. Jag vet fortfarande inte vilket väg jag ska gå, men jag har fler mer konkreta vägar att välja mellan som jag nu funderar över. Jag verkar ha hamnat i en bra grupp!)

Idag har vi grupphandledning 1. Vi får se hur mitt ämne blir mottaget. Har ingen aning själv. Känner mest att det inte borde gå så mycket åt helvete eftersom jag är ganska nöjd med ämnesvalet. Mest rädd är jag efter denna handledning. Då sätter ju arbetet igång, på riktigt! Då måste jag själv organisera mig, jag har ingen jag kan prata med. Inte på riktigt. Handledare, visst kan jag rådfråga, men inte om allt. Sådär som en kan göra med en skrivkompis.

Nåväl, det går säkert. Igår till exempel, efter insättning av kopparspiralen (slippa hormoner och ta piller varje dag, jo jag tackar!), var jag mycket positiv angående skolan och kunde för mitt liv inte förstå vad det var jag gick och oroade mig för. Om bara den intensivt fruktansvärda smärta som plågade mig (och fortfarande känns som en oerhört jobbig menssmärta) kunde försvinna kände jag att ingenting kunde mäta sig med den i jobbighet. Det var verkligen skitjobbigt. Vit i ansiktet, kallsvettig, världens smärta som letade sig upp till nedre delen av magen och med svårigheter att sitta ner satt jag och väntade på bussen i en halvtimme på resecentrum. Då längtade jag tills jag satt hemma och skrev klart uppgiften till dagens handledning.

Usch vad jobbigt att skriva ensam. VARFÖR gav jag upp förra gången när jag åtminstone hade en CHANS att få skriva tillsammans med någon?

Jag har nu förflyttat mig till stan. Jag har massa böcker med mig från skolbiblio och ämnar nu läsa för att fånga mitt eget intresse för ett område. När jag lyckats (eller tröttnat) ska jag till mina gamla kvarter och hämta ut ett paket. Av någon anledning skickades paketet dit, trots att jag fått paket från företaget många gånger innan nära min numera inte särskilt nya adress.

Det jobbiga med det hela är att gå dit med två kassar böcker. Böcker är tunga. Det vet jag som blivande bibliotekarie. Ni ska bara veta vad jag släpat på böcker nedför långa trappor och in i mörka källare.

Jag har skickat in uppgiften och är nu ledig från bibliometri (om jag klarar uppgiften!) för en lång framtid.

Däremot är jag inte ledig annars. Idag måste jag leta relevanta böcker inför uppsatssökträff med bibliotekarie. Jag måste alltså mer eller mindre komma på vad det är för frågor jag undrar så över. Det kommer inte bli lätt. Inte alls lätt.

För att peppa upp dagen försökte jag härma hur Helena målat sina naglar sist vi träffades, i olika färger som matchade dåligt men samtidigt bra ihop. Det visade sig att alla mina färger var lite fel och därför blev resultatet mest fult. Dagisaktigt. Pallar ingen bild. Men det här var min tanke.

Eftersom jag jobbade fullständigt och fruktansvärt hårt igår kan jag litegranna luta mig tillbaka idag. Klockan kvart i tolv ska min uppgift vara redo för inlämning (förutom sidnummer som jag ska youtuba mig fram till hur en gör ikväll) eftersom jag ska till tandläkaren.

När jag ska till tandläkaren ställer jag mig aldrig frågan "jag undrar om jag har några hål" utan "jag undrar hur många hål jag har". Mina tänder är inte roliga. Trots att jag sköter varenda en med kärlek.

Här var mina småungar samlade för kalas nu i helgen. Det är ungen längst till vänster som har fyllt år. Hela 22 jordsnurr. Det ni! Jag själv kan inte förstå det. Och jag kan inte heller sluta kalla alla för småungar.

Jag och mamma drog med oss hundarna på långpromenad i skogen. De blir som vildar i snön och jag blev faktiskt neddragen på marken en gång. Det var längesen jag hade skrapsår. Och så gick vi lite vilse och en promenad på 40 minuter blev 1 ½ h istället. Men det var soligt och fint och gjorde inte särskilt mycket.

 

 

 

 

 

 

Nu är jag tillbaka där jag hör hemma. Framför bibliometriuppgiften, med flera kilo information bredvid mig som ska in och styrka mina tankar från laborationerna.

Det blir dock lite av en kortvecka. På torsdag åker jag (och kanske J!) till Olofström och påskfestar lite fram till lördag. Vi har långväga besök i Olofström nämligen, från Holland. Därefter blir det påskfest i Lammhult.

Att jag är ledig är nog lite att ta i: jag behöver skriva en uppsatsplan, eller åtminstone börja på en. Nästa vecka börjar uppsatskursen och DEN vill jag vara förberedd inför!

...det är ju klart att lite dålig som blivande bibliotekarie känner jag mig. Men den känslan går väl över snart. Det är ju ändå fredag! Får jag väl tänka i motsats till min fredagsbesvikelse. Ikväll ska jag till exempel umgås med Lise-fise. Vet inte vad vi ska göra, men något lugnt i alla fall. Typ glo film och prata. Jag känner mig sleten av all bibliometri.

Nej det blir inget jobb! Tråkigt, visst, men inte hela världen. Jag får söka nytt, precis som alla andra gör. Gå vidare.

Idag går jag till exempel vidare med min uppgift. Tjohej på det!

Hoppsan vad framåt det går idag. Jag började visserligen med det enklaste, definiera begrepp och beskriva laborationer och börja dra teorin till praktiken, men ändå.

För mig har det aldrig fungerat att börja med det svåra, med det egentligt viktiga för en uppgift. Jag behöver strukturen innan, den som definitioner och syfte och generella förklaringar ger mig. En helhetsförståelse för vad det egentligen är jag ska skriva om till slut. Imorgon är dagen då jag börjar på själva texten, det som innebär mer noggrann läsning av anteckningar och artiklar.

Imorgon måste jag börja dra linjer från det teoretiska i artiklarna till det praktiska från laborationerna. Mitt i allt detta smaskiga ska beskrivningar av metoder och verktyg ges samt vad som egentligen är problemet med dessa.

Och så väntar jag svar på en fråga jag skrev i förmiddags när jag inte hunnit skrivit särskilt mycket än. Den frågan hoppas jag blir positiv, annars har jag skrivit mycket förgäves. Orkar inte sudda ut något jag suttit och kämpat med och som jag faktiskt formulerat ganska så bra.