Fakingupstoriesisalright

Idag ska jag och Joakim byta julklappar. Jag har fem till honom och han har tre till mig. Visst gör det mig till en lite lite bättre människa? Jag har till och med en present köpt utrikes (Holland!)

Efter att ha tagit på mig mammas termosbyxor och skor och Lises Sälenjacka och Olles tjocka vantar och pappas halsduk och någons mössa, då kände jag bara kylan i ansiktet. Det är inte klokt. Jag var typ isolerad. Det var en härlig känsla. Jag kunde slänga mig i snön med Elvis om jag ville. Och det gjorde jag också. Rakt på en sten.


Det här är vad jag åstadkom innan förresten.

Nu ska jag dricka lite mer vin och lyssna på musik och kolla på romantisk komedi.

Enligt lastfm har jag de senaste fyra timmarna suttit och lyssnat på musik. Vilket alltså innebär att jag suttit i rummet framför datorn i fyra timmar och växlat mellan att göra pärlplattor och glo framför mig och fundera över varför jag har det så tråkigt.

Lise har till exempel frågat mig om jag vill ut och gå. Vill jag ut och gå i beckmörker och tio minusgrader? Nej. Men jag måste nu. Om jag inte kan njuta av att få sitta ner och göra pärlplattor i lugn och ro utan att ha några som helst andra åtaganden utan bara klagar för mig själv över hur tråkigt jag har det, då får jag skärpa mig.

Nu är det jag som sveper det sista av vinet, klär på mig termobyxor och g.å.r!

My är fenomenal på att klippa lugg exakt så som jag vill ha det. Det vill säga, helt och hållet rakt. Ingen töntig inramning så att ansiktet blir mjukare och sötare och blablabla. Jag vill se hård ut. Men INGEN frisör klarar av det! Ingen. Så jag är egentligen bara nöjd med min lugg två gånger om året nu sen My flytt Sverige. En gång på sommaren och en gång på vintern.

Jag är medveten om att EN person bryr sig om det här inlägget. Må så vara. Och jag VET att jag sa det till dig idag Helena, men:

JAG HAR RÅD ATT KÖPA NYA SKOR!

I år hörni, då var jag så julig att jag utsågs till paketläsare. Det fanns liksom inget annat val. Ja, ni ser ju själva.




Fin bild va? Olle tog den. Han är duktig.

Söndag natt ska jag och mamma köra till Lund och hämta My. Vi är lika fega på att köra långt båda två. Helst vill vi bara köra runt runt runt i Olofström. Där känner vi oss nämligen trygga. Där kör man liksom inte vilse. Det finns inte en chans att man köra vilse i Olofström.

Men jaha. Hur löser vi det här med rädslan? Vi måste ju åka. My måste hämtas. Eller? Kan vi lämna henne där? På tågstationen i Lund. Hon kan väl vandra lite fram och tillbaka, njuta av julpyntet i stan (jag har hört att det ska vara väldigt mysigt i Lund juletid) och sen ta första bästa tåg som går? Låter inte det som en skön lösning för alla?

Herregud. Här blir inga hus byggda. Eller barn gjorda. Vad gör jag åt den här torkan? Skrivtorkan, alltså.