Fakingupstoriesisalright

Okej. De allra sista sekunderna skrek magen av nervöst magont. Jag satt och F5:ade sidan i ungefär fem minuter innan den skulle finnas på plats. Tentan alltså. För att inte missa exakt när den lades upp. Men så fort den blivit upplagd och jag fått läsa frågorna blev allt lugnt. Jag märkte att jag hade en chans att klara av det. Jag satt och skrev utan uppehåll, mer eller mindre, i 3 ½ h.

Efteråt firade jag med att åka och köpa en mopp på biltema och moppa golven. Här hemma alltså. Jag blev så äcklad av den där gurkan jag hittade igår. Nu känns allt städat och fint, men inuti mig känns det lite tomt. Efter all informationstömning tidigare, menar jag.

(Och så måste jag kanske jobba med annat än bara biblioteksjobb i sommar. Not not not good.)

Om elva minuter läggs tentan ut. Jag är så nervös. När jag är nervös måste jag springa på toan hela tiden. Det är störigt och stjäl tid. Hoppas magen blir min vän så fort tentadokumentet öppnats.

Och blir det skit så blir det skit. Visst? Ingen fara då. Bara att göra om den.

Jamen shit. Det var en gurka. En gång i tiden i alla fall. Det här är en hint om att vi bör dammsuga någon gång framöver. Snart framöver. Vad gömmer sig mer här i lägenheten?

Detta något har inte rört sig sen jag sist var hemma, så vi får anta att det inte är något stort som lever i det som ruttnat. Om det lever något där.

Jag upptäckte alldeles precis den här grejen under vår soffa när jag skulle hämta datorsladden på golvet. Jag är väldigt noga med att slänga allt om det ska slängas och över huvud taget lägga saker där de hör hemma. Direkt. Så jag förstår inte hur detta något har kunnat hamna under soffan och dessutom blivit liggande så länge att det har ruttnat som det gjort. Detta något ligger inte heller i en vanlig plastpåse, det ligger i tätt försluten plast, inte öppet någonstans. Det här är något som vi fått på det viset som det ligger nu.

Vad fan är det?!

Jag har tenta imorgon och för tillfället är jag i upplösningstillstånd. Jag har haft extremt svårt att veta vad jag ska fokusera på i alla böcker och artiklar jag läst. Det är sjukt mycket information och ibland svår sådan dessutom (mycket på engelska, mycket jag inte förstått alls) och jag börjar tro att det här inte kommer att gå vägen. Jag har inte en aning om jag kommer att kunna sitta och skriva som en galning eller om jag helt enkelt börjar böla eftersom jag inte förstår en enda av frågorna.

Jag är dessutom inte säker på var tentan läggs upp (gör den ju hemifrån eftersom jag läser distans) och jag har ännu inte fått svar från läraren.

Imorgon efter 12:00 vet jag säkert om dagen blir en bra dag eller ej.

Jumpa i Bokhultet.

Igår var dagen då jag för första gången inte frös ute och då med hela våroutfittan på. Våren gör en ju lite galen och mitt galna upptåg för denna vår ser ni resultet av här.

Mer jumpa blir det nästa helg när jag och Helena ska testa vuxenlekplatsen i Olofström. Men mer vanlig jumpa då. Inga galenskaper som här.

I ett parkeringshus. Ganska långt hemifrån. Med reservdäck som såg ut att vilja däcka när som helst.


Däcket klarade i alla fall vägen till närmsta verkstad. Vi fick hjälp och medan hjälpen sprang omkring och letade däck i en verkstad där det fanns väldigt många däck började det kännas som att hjälpen inte skulle hitta ett däck som passade. Till slut, utanför verkstaden och på parkeringen där det fanns ett "lager" hittades ETT enda söndrigt däck som dock gick att laga.


Under tiden studerade jag och pappa vår räddare i nöden och glassade i solen.

Idag åker pappa, jag och Ellen och hälsar på den person Ellen längtar till mest här i världen.

Vi åker klockan 08:00 sharp imorgon sa pappa på telefon igår. 08:46 idag ringer pappa och säger att "nu kör vi Hanna." Det är som det ska vara med familjen S. Minst 45 minuters försening ska det vara.

Inte mig emot. Jag älskar att hinna läsa vad alla mina bloggar har hunnit med från att jag la mig igår till att jag sitter här nu.

Den här tårtan gjorde jag och My till Lise i helgen. Inga färdiga grejer över huvud taget, allt gjort med Mys och mina händer. My kom hem förra veckan och åker idag. Lise fyllde år igår, därav kalaset i helgen.


Lise och tårtan.

Nu kommer det gnäll igen. Jag har haft ont i magen sen måndags och är förkyld sen i tisdags. Alldeles precis märkte jag att jag har ont i ryggen och inte kan sitta helt rakt. Vad är det som händer med min kropp? Är det straff för alla promenader jag tänkt ta men inte orkat? Det enda jag vet som hjälper mot mitt förföljande ont är promenader, träning, att låta det försvinna genom rörelse. Ändå är jag så himla lat. Det är precis som att jag inte vill hjälpa mig själv. Lustigt va?

I övrigt. Jag körde till universitetet för att låna en bok igår. När jag går in på universitetsområdet ser jag inget annat än starka minnen. Sjukt starka minnen. Minnen som nästan slår ner en. Fysiskt slår ner en. Och nu då, nu har jag inget liv där längre. Har inte haft på länge. Vilket väl är naturligt eftersom tanken är att man ska bli klar med sin utbildning. Någon gång. Livet på universitetet var ofta svart eller vitt. Bra eller dåligt. Glatt eller deprimerat. Alltså, starka minnen.

Det jag är glad över just nu är vädret. Att Joakim gick iväg till jobbet med enbart en t-shirt under sin vårjacka.

Nähä. Inte var det glutenintolerans heller. Jag pratade precis med vårdcentralen och ett sånt test gjordes tydligen när jag var där förra året. Jag känner att det här aldrig kommer att lösa sig. Hopplöst.

Chokladkexchokladet var helt OK, men inget särskilt. Och med det sagt.

Igår började jag mitt vårande.


Med vårjacka och vårskor. Nya skor, 99 spänn.


När jag är iväg mellan 09:00 och 21:00 behöver jag en sockerchock så att jag inte faller samman. Finns det en bättre känsla än glass ute och det ändå inte finns en chans att man fryser. Jag är SÅ trött på att frysa.

Jag måste bara säga det att jag är inte sen med allt. Det kommer inte dröja flera år innan jag testar chokladkexchoklad. Det kommer dröja till ganska snart. Joakim smyger nämligen på mig nu. Det innebär att han har uppdaterat klart sitt bilspel och har tråkigt. Och förmodligen att han vill äta choklad. Han tror alltid att jag är för upptagen med datorn för att märka något. Men det märker man ju, att någon står och stirrar på en. Vilket alltså är Joakims sätt att smyga.

Precis lika sen som jag är med facebook, var jag med wordfeud. Nu när jag är totalt inne i det så hade Helena inte ens appen kvar. Min dåvarande olust inför wordfeud berodde på att jag inte tycker om att tävla eftersom jag hatar att förlora. Jag är en urusel förlorare och därmed en urusel vinnare. Lika jobbig att ha att göra med när jag förlorar är jag när jag vinner.

Första gången jag testade wordfeud märkte jag att jag skulle komma att förlora stort mot Joakim. Mitt sätt att hantera det hela: jag tog bort appen och sa inget till Joakim. Och surade någon dag.

Nu har jag insett att det inte spelar någon roll att vinna eller förlora i just wordfeud. Jag förlorar och är glad och bjuder in till nytt spel.

Jag UTVECKLAS.

Igår drack vi vin och cider, åt choklad och lyssnade på dansk musik. Vi är jag och Joakim. Jag var på prathumör och märkte inte att Joakim, när musiken tystnade och han gick ut för att byta skiva, satte på samma skiva igen. Det sa han efter ett par gånger när jag tyckte mig känna igen en låt. Det är sällan jag blir på sånt där babbelhumör. Lite synd, det känns ofta bra efteråt. Ekande tomt borde det ju bli, men det känns alltid som att jag istället fyller mig själv. Med skitprat kanske.

Tv:n tajmade vi på när melodifestivalen var slut och det på text-tv stod att Loreen vann. Sen lyssnade vi på musik igen.

Idag har jag käkat nästan en hel pizza och därefter legat i sängen med datorn framför mig. Sist jag var hos Helena och hon frågade mig om jag inte skulle ta och skaffa facebook svarade jag ja. Idag har jag alltså legat och spanat på facebook.

Om 45 minuter får vi fikabesökare, Joakims päron plus hans mormor. Jag känner mig inte som mitt fräschaste jag och föreslog precis en dusch. Mitt jag sa ja.