Fakingupstoriesisalright

Från och med igår förmiddag kan jag säga att jag har studerat vid hela trenne universitet. Universitetet i Alicante, Linnéuniversitetet och Subway university. Det sistnämnda lärde mig igår att det är mycket viktigt att bada dagligen, att komma till jobbet med rena tänder samt att det INTE är min uppgift att tvätta Subways rivalers skyltar. Inte dålig info det. Det stora master-quizet i slutet av onlinekursen klarade jag också av. Med goda betyg ska ni veta. Jag gjorde 8 av 14 kurser igår. Har aldrig klarat av kurser så snabbt tidigare.

Jag glömde visa hur fint det blev. Jag ämnar dock jäsa brödet utan oliver nästa gång. Det hela luktade nämligen lite alkohol väl färdigjäst.

 

Igår började jag med ett bröd som ska avslutas idag. Det skulle jäsa mellan 12-18 timmar med pyttelite jäst. Än har jag inte kollat in det, vill helst vänta in i det sista med att se att det misslyckats och inte jäst alls. Jag vet inte varför jag allt som oftast har otur med jäsningen. Vad gör jag för fel?

 

På tal om jäst. Har ni sett pogrammet Ung & bortskämd? Sist jag tittade skulle de baka bröd och en av killarna frågade, efter en titt på receptet, om det skulle komma en gäst till maten? Eller varför stod det annars jäst där? De måste väl överdriva det här lite, eller? Som det där med att de tänkte fiska fiskpinnar när de skulle tälta.

Idag har jag bytt fyra däck och en bromsskiva. Det var förvånansvärt inte tråkigt. Jag resonerar som så att kör jag bilen borde jag kunna byta däck. Det känns dessutom väldigt dumt att bara Joakim ska sitta inne med den informationen. Att han ska behöva ge sig ut om något händer. Kanske behöver jag hjälp en, två, tre eller fyra gånger till, men någon gång ska jag kunna det här utan att Joakim pekar ut nästa moment. Det är ju inte direkt hjärnkirurgi. Just däckbytandet menar jag. Resten av bilen är hjärnkirurgi för mig.

I början på november, närmare bestämt den andra, har My och mamma bokat tåg till Göteborg och flyg till Italien till yours truly. My är sällskapssjuk på familjen och mamma tycker att jag har varit extra duktig eller något sådant. Mamma och pappa bjuder alltså på allt, resa som utgifter på plats. Jag hade självklart betalat själv om jag haft några pengar. Men nu har jag ju inte det och eftersom det inte bara blir jag som får ta del av det hela (My får ju sitt sällskap) så känns det ganska okej. Jag ämnar bjuda mamma och pappa på valfri resa när jag jobbat några år på en bibbla någonstans och tjänat fett med pengar. Det är bara en av mina drömmar om vad jag ska göra när jag har pengar. Min allra största dröm är att ha betalt av mitt csn-lån.

Just nu är jag rätt lycklig eftersom jag oktober ut har jobb hela veckorna. Mer eller mindre. Känner verkligen att jag måste tjäna pengar. Inte för att bli rik alltså, utan för att överleva, för att slippa låna jämt och ständigt. Terminen som kommer med start i januari blir också rätt okej. Tänker köra mina sista terminslån då. Vad är väl en massa tusen hit eller dit på ett redan jättestort lån, eller hur? Grejen är att jag ämnar leva utan de bekymmer jag kan styra undan, såsom att jag faktiskt ska kunna ta en kaffe och macka på universitetet när jag pluggar om jag behöver det.

 

Jag behöver noll bekymmer och all hjälp i världen om jag ska klara av kommande termin. Hur kommer det sig egentligen att alla bara klarar av att skriva en uppsats? Och varför inte jag? Det här blir andra omgången och det ska bli andra gången gillt.

 

Nä, nu får jag nog rikta koncentrationen mot skype och My igen. Det är så svårt att inte göra massa annat när en sitter vid datorn och telefonerar. Roligt ord för övrigt.

  

 

 

 

 

 

Hörni! Det är nu en aldrig borde gå inomhus igen. Lika skönt ute när det är ljust som när det är mörkt. Hösten gör en aldrig så besviken som sommaren. Hösten går att älska även om den regnar bort. Dessutom älskar jag förfallet och ruttnandet i trädgårdarna. Himla snyggt! Bilderna är från en väldigt höstig Växjösjö en väldigt höstig söndag. Höst höst höst.