Fakingupstoriesisalright

Sent omsider, men jag är frisk hörni!. Ungefär som jag trodde. Nu är de bara spärrarna i huvudet som ska bort. Spärrarna som säger att jag inte klarar av att skriva uppsats. Att jag är dålig på ganska många sätt. Såna där dumheter ni vet.

Ett mer fysiskt ont ska jag åtgärda exakt just nu. Magen krampar efter mat. Måste pausa i intervjufrågeskrivandet.

Och så undrar jag vart mina provsvar tagit vägen egentligen. Jag vill få reda på vad jag är. EKG:et berättade att mitt hjärta behöver jag inte oroa mig för i alla fall. Om ni minns att jag hade ont av det? Nu kan jag ju sluta ha ont av det. Känns bra.

Måndag och jag försöker få någon ordning på mina tankar. Varför ska det vara så svårt?

Det enda jag kan tänka på just nu är att jag ikväll ska göra lax och potatissallad. Vet inte varför jag tänker på det. Jag är inte ens hungrig och blir nästan alltid lite äcklad av att tänka på lax för tidigt på dan. Kanske är det för att det mesta är roligare än det jag gör nu. Fattar inte människor som orkar göra det här dagarna i ända och som dessutom handleder folk. Som mig. Som inte kan se en enda ljusglimt i att skriva uppsats. Det måste ju märkas.

 

Respekt. Till handledarna alltså.

Idag var jag ute och flanerade i två timmar. Första med sopor, sen bara med mig själv. Bland hus, i skogen, på en stig vid en å. Solen sken och jag kände verkligen inte för att gå in igen.

 

Det näst bästa är att jag nu har blåbärsris och björkris inne. Jag har siktat en forsythia, men där kan bara plockas ris tidig morgon eller sen kväll. Den råkar ligga på en tomt, men väldigt nära vägen.

HELENA! Kolla in det här!

När jag åkte hem från skolan igår steg det på campus på en kille som satte sig framför mig. En icke färsk lukt av alkohol spred sig ganska snabbt. Men okej, det var ju onsdag dagen innan, Sivans.

Hur som helst börjar han efter ett tag se ut att inte må särskilt bra. Efter fem minuter ställde han sig upp och plingade att han ville av nästa. Det syntes rätt tydligt att den här stackars killen var på väg att spy. Och då stannar bussen vid rödljus! Jag som är panikslagen då det gäller detta ämne fick svår hjärtklappning. Som tur väl var hände inget förrän killen hoppade av, men det var också precis.

Och på eftermiddagen när mamma ringde fick jag reda på att stackars Ellen vaknat mitt i natten och kräkts och kräkts och kräkts. Som mamma så fint uttryckte det.

Detta var ju också samma dag som jag hade sådär himla asont. Vad jag glömde skriva i förra inlägget om denna upplevelse var följande: jag satt som sagt på resecentrum och kallsvettades av smärta, nervositet och stress. Ska det göra så här ont? Och hur jag ska klara mig hem? Jag lade allt mitt fokus på att lugna ner mig, inte stressa inte stressa inte stressa. Några minuter efter att jag satt mig ner satte sig en man precis bredvid mig och började, med enorma rörelser, gunga överdelen av kroppen fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. GISSA hur svårt det var för mig att lägga fokus på att inte bli stressad över det här. Och då menar jag inte stressad över mannen ifråga, utan av denna stora rörelse som förekom. Helt omöjligt att hålla fokus på att vara lugn och glömma smärtan.

Dagen igår kan lite sammanfattas som brutal för mig.

 

(Phu. Dagens handledning var förresten inte hemsk, bara givande. Jag vet fortfarande inte vilket väg jag ska gå, men jag har fler mer konkreta vägar att välja mellan som jag nu funderar över. Jag verkar ha hamnat i en bra grupp!)

Idag har vi grupphandledning 1. Vi får se hur mitt ämne blir mottaget. Har ingen aning själv. Känner mest att det inte borde gå så mycket åt helvete eftersom jag är ganska nöjd med ämnesvalet. Mest rädd är jag efter denna handledning. Då sätter ju arbetet igång, på riktigt! Då måste jag själv organisera mig, jag har ingen jag kan prata med. Inte på riktigt. Handledare, visst kan jag rådfråga, men inte om allt. Sådär som en kan göra med en skrivkompis.

Nåväl, det går säkert. Igår till exempel, efter insättning av kopparspiralen (slippa hormoner och ta piller varje dag, jo jag tackar!), var jag mycket positiv angående skolan och kunde för mitt liv inte förstå vad det var jag gick och oroade mig för. Om bara den intensivt fruktansvärda smärta som plågade mig (och fortfarande känns som en oerhört jobbig menssmärta) kunde försvinna kände jag att ingenting kunde mäta sig med den i jobbighet. Det var verkligen skitjobbigt. Vit i ansiktet, kallsvettig, världens smärta som letade sig upp till nedre delen av magen och med svårigheter att sitta ner satt jag och väntade på bussen i en halvtimme på resecentrum. Då längtade jag tills jag satt hemma och skrev klart uppgiften till dagens handledning.

Usch vad jobbigt att skriva ensam. VARFÖR gav jag upp förra gången när jag åtminstone hade en CHANS att få skriva tillsammans med någon?